Jag har i många år jobbat med kvinnor för att förbättra deras livssituation. Att få köra en kvinna till behandling, sitta i stödjande samtal, ordna en sängplats, hämta någon från polisstationen som just har blivit våldtagen, slåss mot skeva ideal, ja denna listan kan göras lång av uppdrag jag har att utföra Och det är tufft ibland, riktigt tufft.
Varje morgon böjer jag på min nacke, knuffar bort mitt ego och lyssnar på vad Gud vill att jag ska utföra för kärlekshandlingar. Ibland kommer det över mig att jag inte alls vill göra detta och det kanske låter konstigt när jag ändå har gjort det sen 2008 , men jag blir så trött ibland och det känns tröstlöst. Men ibland håller jag ihop för så mycket och ibland brister jag för så lite, att jag har en tro bär mig.
EN GÅNG NÄR det brast för mig och jag upplevde att det jag försökte göra var för lite var när en ung kvinna som jag hade stöttat och jobbat med i flera år kämpade med sitt liv efter en grov våldtäkt och var utsatt för en hatkampanj i sin hemstad. Ja, det är ofta så, att det dras igång spott och spe över dem som blivit våldtagna och som anmäler.
Denna hatkampanj innehöll hot om våld, otrygghet och förföljelse, en så kallad stalking. Jag var en av hennes trygga punkter i livet och försökte stötta henne på olika sätt. Vi försökte med polisens hjälp att få personskydd men de var inte så intresserade för hon var missbrukare. Kvinnliga missbrukare är lågt i rang på vår skala av att både bli trodd och att få hjälp. Vi vände oss till socialtjänsten i hennes hemstad för att få ett larm av något slag men de var inte heller behjälpliga.
Jag satte mig framför datorn och började googla efter olika personlarm för jag tänkte att jag får köpa ett åt henne. Till slut hittade jag ett personlarm att ha på armen och inte alltför svårt att använda vid behov. Priset var helt okey. Jag noterade att dessa larm fanns i två olika färger att köpa, en i grått och en i rosa. Då hör jag hur jag säger till mig själv, jag ska köpa ett rosa larm åt henne då blir hon glad, det är ju hennes favoritfärg. 💗
DÄR, JUST DÄR, brister mitt hjärta och jag börjar gråta över det absurda i denna situation. Att min älskade, kloka, mjuka, starksköra vän var så utsatt så hon behövde ett överfallslarm och min enda fysiska kärleksgåva var att ge henne ett i hennes favoritfärg. Jag går sönder av att se hur kvinnor kämpar med att hålla ihop sina liv när det är så tungt. Det som är min största tröst och styrka är att jag kan be, det är mitt hemliga vapen. Den största andliga gåvan och tryggheten jag kan ge kvinnor runt om mig är min bön. När allt det andra är uttömt så kan jag böja på nacken, be en bön och lägga det högre upp, när jag själv, omvärlden och rättsväsendet brister.🙏🏼
Och vet du, ibland är vår kärlekshandling ett rosa överfallslarm.
Nina Månstråle 2023-11-08
Blogginlägg
- När människor inte förstår mig så utgår jag från att jag är ett missförstått geni.. - 2024-09-20
- Allt sker INTE av en anledning… - 2024-09-03
- Jag är ett nyfiket blåbär 🫐 - 2024-08-26
- Jag var tröttare än jag trodde. - 2024-08-23
- Att unna sig ett psykbryt är bara bra för blodomloppet - 2024-06-09
- Att lyfta sig själv i den lilla kragen! - 2024-05-15
- När lyssna bara är att lyssna och inte en leverans - 2024-04-26
- Att titta inåt med en nyfiken blick.. - 2024-03-02
- Att vara modig med kronan på sne.. - 2024-02-17
- Skala bort det som skaver - 2024-02-15
- Sneakpeak ur Den lilla boken om Sårbarhet - 2023-11-25
- Ett rosafärgat överfallslarm - 2023-11-08