Det slog mig för någon dag sen att hur ofta tittar vi inåt i oss själva? Alltså med tjockbottnade glasögon verkligen riktigt glor och ser efter vad vi har för gammalt bråte på insidan? Hur ofta inventerar vi över det som står där likt gamla flyttkartonger med saker som vi inte ens minns vi har förrän vi ser det men vi har inte gjort oss av med det.
Varför har vi saker kvar inom oss? Varför släpar vi runt på det som skaver? Vi brukar ju säga att vi går runt med en ryggsäck av upplevelser och av det som har drabbat oss. Då brukar jag tänka att det stämmer mycket väl MEN det är då även min uppgift att när som helst packa om denna ryggsäck.
Så alltså när vi tittar inåt och ser att man kanske faktiskt har ett sår från ett uppbrott, övergivenskänsla från barndomen ja lista är lång över vad vi kan har varit med om som gett oss något vi bär på. Vad är det som gör att vi väljer att INTE göra något åt det? Det kan fascinera mig att man så väl vet att man gör dåliga val av något obearbetat och låter livet ticka på ändå och det blir fel efter fel. För så är det att ibland att det gör för ont att ta tag i det jobbiga så man lever ett halvbra liv....
För mig var det länge så.
Jag levde i många år i ett missbruk som gjorde att jag konstant satte mig i skeva situationer och jag försökte klippa, klistra och laga något som var så otroligt trasigt. Min insida. Till en dag efter mer än 17 år i detta liv som jag bara insåg att nej, nu lägger jag av. Det var en jobbig väg att vandra och det var att jag behövde vara sårbar inför människor som verkligen kunde hjälpa mig. Jag valde dem gång på gång, jag valde att lita på dem och det höll.
Så till dig som har sår du bär på och du innerst inne vet att du behöver ta tag i för att förändra ditt livsmönster. Hör av dig till mig för jag kan gå bredvid dig en tid och coacha dig att bli helare. För det du går runt och bär på behöver du inte bära på själv, vi är inte menade att bära bördor själv.
Nina Månstråle 2024-03-02
