För en tid sen unnade jag mig ett litet psykbryt med riktig götta-gråt långt inifrån själen. Vet du vad jag menar för gråt?

Jag satt själv ihopkurad, naken på ett litet badrumsgolv och bara grät, snorade och grät lite till. Det var två känslor "Överväldigande" och "Rädsla" hade fritt spelrum och utförde någon form av kampsport med mig där inne i det lilla badrummet. Där satt jag i drygt tio minuter tills det klingade av, jag reste mig upp och det började ändå kännas bättre.

Några dagar senare berättade jag detta för en nära vän så utbrister hon: Nina! du skulle ha ringt mig, det spelar ingen roll om det så är mitt i natten, så hade jag hjälpt dig. Då började jag tänka på att ja varför ringde jag inte någon? För jag har så många fina vänner och har noll problem att visa min sårbarhet och att be om hjälp.                Det här kom jag då fram till.

Jag har inget behov av att någon ska hjälpa mig eller lyfta mig i armhålorna när jag sjunker.                                      Jag har behov av att vänner älskar mig, står stadigt bredvid och inväntar att jag reser mig upp själv.                          För dessa två känslor som jag hade då behövde jag rida runt i som en rodeo, för de kommer att komma igen och då vet jag att jag hanterar dem nästa gång med.

Unnar du dig ett psykbryt ibland? Vrålar rakt ut i bilen ensam på en parkering kanske?

Vad gör du för att rensa systemet? Unna dig ett psykbryt det är gott för blodomloppet! 

 

Nina Månstråle 2024-06-09

Bild från brodera ut texten